De senaste helgerna har jag sett flera påkörda grävlingar längs med vägarna. Det ser jag som ett sorgligt men tydligt tecken på att grävlingarna har vaknat ur sin vintersömn. Igår kväll satte jag mig en bit bort från ett gryt med många olika ingångar och väntade...
Sekunderna blev till minuter och mörkret sänkte sig över skogsbrynet. Temperaturen sjönk i fötterna men jag kände mig allt mer harmonisk. Tankar som varit svåra att bli av med tidigare under dagen dog ut en efter en. Vad skönt att sitta och vänta, att betrakta och uppleva nuet. Plötsligt dök den upp, som den mest självklara sak i världen, och jag fick göra mina första bilder.
9 kommentarer:
Riktigt snygga bilder! Grävlingar gör sig speciellt bra i svartvitt också =)
Tack så mycket Henrik! Håller helt med dig om det svartvita :)
Bara att gratulera! Härliga djur med lite mystik över sig som du gjort bra bilder på!
Stort tack Jan-Olov! Nu är jag lite jävig, som just upplevt detta för första gången, men visst är det en stor mystik över dessa djur :)
Håller med i första kommentaren, grävlingar är som gjorda för svartvitt. Riktigt fina porträtt, Gustav.
Fina bilder! Av någon anledning tycker jag väldigt mycket om trädet som bakgrund. Det känns lite som en del av grävlingens, förmodade, sturiga natur.
Du glömde väl inte att ha kottar i gummistövlarna?
Stort tack Malin! Det var en riktigt fin upplevelse för mig. Roligt att höra att du tycker om bilderna :)
Tack så mycket Hannes! :) Jag tycker också om trädet som anas i bakgrunden. Det kommer en annan bild senare där man ser lite mer av miljön också.
Haha! Jo, hade varken kottar eller knäckebröd i kängorna... klarade mig den här gången.
Tänk på det till nästa gång! :-)
Skicka en kommentar