Jag har funderat en del på det här med att utvecklas i sitt bildskapande. Vi är nog många som tycker att det är roligt att djupdyka i det egna arkivet, oavsett om vi fotograferat i ett eller femtio år. Förutom att bilderna hjälper oss att minnas den tid som varit, så leder det lätt till en jämförelse mellan dåtidens bilder och de bilder som vi gör idag. När jag gör en sådan jämförelse, mellan mina gamla och nya bilder, så ser jag såväl skillnader som likheter mellan bilderna.
Ett par nya bilder, som jag absolut inte hade gjort för ett år sedan, ser ni i det här inlägget. I den första bilden ser vi en bit av den sörmländska naturen, i form av moln, tillsammans med ett tydligt mänskligt inslag, masten och dess vajrar. När jag senast gick igenom de bilder som jag laddat över mellan kamera och dator så fastnade jag vid den här bilden, och började fundera. Varför är det osannolikt att jag gjort och visat den här bilden för ett år sedan?
För ett år sedan var mitt bildseende inte tillräckligt utvecklat för att jag skulle ha sett dessa motiv och gjort en bild av dem. Jag hade förmodligen lagt märke till det solbelysta molnet, och kanske försökt göra en bild av det. I så fall hade jag troligen sökt en vinkel där mast och vajrar inte var med i bilden. Nu var det dock detta jag lade märke till, hur dessa element tillsammans kunde skapa en annorlunda och intressant bild. För det tycker jag att det är. Jag är nöjd med bilden! Åtminstone idag. Kanske tänker jag annorlunda i framtiden, när jag då tittar tillbaka bland det som då är äldre bilder? Kanske ser du som läser detta inget speciellt när du tittar på bilden? Kanske ser du någonting annat om du skulle återvända till bilden i framtiden? Oavsett vilket så är det naturligtvis inget fel i det, utan helt naturligt att vi uppskattar och läser bilder på olika sätt. Som individer, och över tid.
I den andra bilden ovan ser vi en bild där jag försökt återskapa den känsla jag får, och de minnen jag har, från sommarloven i Sankt Anna skärgård under min uppväxt. Hur blommor och gräs växt sig höga, hur hö slagits, och lämnats att torka på fälten. För ett år sedan kände jag inte till att jag kunde låta känslor påverka och synas i mina bilder. Jag hade inte de tekniska kunskaper som behövs för att kombinera flera olika motiv till en bild, som här genom en multiexponering i kameran.
I den tredje bilden ser vi en rödräv, fotograferad i Norrköping. För ett år sedan hade jag ingen aning om hur jag skulle bete mig för att få möjlighet att fotografera vilda djur. Jag hade inte lärt mig när djuren är som mest aktiva under dygnet, vilka cykler de genomgår under året, och hur man kan dra nytta av detta vid fotografering. Jag visste heller inte hur man kan använda olika former av gömslen för att komma närmare djuren, vad som skrämmer och vad som lugnar. Dessutom var jag ovan vid att hantera min utrustning, och hade inte hunnit utnyttja de situationer som erbjuds under ett år av djurmöten kring staden och ute i naturen.
Den fjärde och sista bilden, med ett vildsvin i Kolmårdsskogen, hade jag förmodligen tagit bort direkt i kameran, om jag sett den på min kameradisplay för ett år sedan. Jag hade då lite svårt att uppskatta bilder som inte är skarpa. Jag hade inte förstått hur oskarpa bilder, med rörelse, kan vara minst lika bra och intressanta som de skarpa. Min smak har förändrats, och idag kan jag lättare uppskatta sådana bilder.
Har du gjort någon bild, som fått dig att stanna upp, och reflektera över ditt bildskapande?