måndag, mars 11, 2019

Makalös morgontur...

Det känns av flera anledningar riktigt roligt att få skriva det här inlägget. De här raderna innebär att jag nu skriver inlägg nummer 1500 här i bloggen (tidigare jubileum 500 och 1000), vilket jag uppmärksammar med att visa fem djurbilder från en makalös morgontur i Kolmårdsskogen nu i helgen.

Morgonens första djurmöte var en grupp kronhjortar som stod på ett litet hygge. Dessa stora och ståtliga hjortdjur som är något av en karaktärsart för Kolmårdsskogarna. Trots att de placerat sig relativt nära vägen hade jag tur, de annars så skygga hjortarna stod kvar när jag tog stöd med kameran mot bilen för att fotografera i det svaga gryningsljuset.

Nästa stopp på min väg genom skogen blev ett par sångsvanar som stannat för att rasta på en isbelagd sjö. Ett fint vårtecken i vildmarken och ett tacksamt par att fotografera. Svanarna sjöng ut sina vårkänslor och flaxade imponerande med de väldiga vingarna. Jag sökte en låg vinkel för att få med den mörka skogen bakom svanarna och väntade ut dem för att få fotografera de vingrörelser jag sökte.

Efter en välbehövlig kopp kaffe gick jag ned i en liten bäckravin, för att se om strömstaren var på plats. Det var den såklart. På en liten rot i de lugnare delarna av strömmen satt den och guppade upp och ned, så som bara en strömstare kan göra. Den såg mig inte då jag hade en gran oss emellan och jag kunde fotografera i lugn och ro.


Efter besöket hos strömstaren började tröttheten komma krypande. Jag bestämde mig därför för att vända tillbaka hem. Jag hade dock inte hunnit långt på den lilla skogsvägen innan jag fick göra halt på nytt. Mitt på den vitpudrade vägen stod två tjädertuppar och gjorde upp om reviret. Det var lite svårt att fotografera från bilen på vägen, men jag fick en bild med mig som ett fint minne.


Inte långt efter att jag passerat tjädrarna, som försvunnit djupare in i skogen, gjorde jag halt vid en vägkorsning. Klockan hade blivit mycket, jag tömde kaffetermosen och kontrollerade mobiltelefonen. I ögonvrån ser jag då en rörelse. Jag tittar upp och något tiotal meter från bilen går det djur som blir mitt sista möte för morgonen. Ett djur som jag bara kunnat drömma om att få se, än mindre fotografera. Jag kunde inte tro att det var sant... men det var det!

10 kommentarer:

  1. Ja, vad kan man säga annat än ett stort Grattis till denna fantastiska morgon!kanonfina bilder och ett lodjur som bonus...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Jan-Olov! :) Det här är en morgon jag nog aldrig kommer att glömma, inte minst på grund av det sista mötet.

      Radera
  2. Fantastiskt fint inlägg, både text och bild! Tack för att du fortsätter dela med dig och grattis till det efterlängtade lodjursmötet :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Olof! Önskar att alla som ville kunde få uppleva något liknande åtminstone någon gång i livet... :) Det kommer såklart lite fler bilder på lodjuret.

      Radera
  3. Men hallå där, vilken magisk tur! Och stort stort grattis till de där omisskännliga tofsprydda öronen. Vilken morgon, värt varenda trött ögonblick kan jag tro. Mycket fina bilder och hoppas du får mer tur fram över så vi andra naturklunsar som skrämmer bort alla djur får se dem ändå :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nog känner jag mig väldigt tursam alltid! :) Tack så mycket Lena för din kommentar, roligt att du tyckte om bilderna.

      Radera
  4. Vilken härlig morgon Gustav - och som kronan på verket fick du uppleva den stora katten! Ett jättestort G R A T T I S !!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varmt tack Terje! :) Det var verkligen en härlig morgon.

      Radera
  5. Spännande, man kan ju bara ana hur den här morgonen ska sluta i och med första bilden. Riktigt snyggt och påpassligt Gustav!
    STORT GRATTIS! :)

    SvaraRadera