En grupp blåsippor...

En grupp blåsippor i södersluttningarna i Kolmårdsskogen.

Årets första...

Årets första sippor är här!

Björkar med ormvråk...

I de vackra björkarna i hagen satt en ormvråk och spanade.

Rådjursparet kom och gick...

Rådjuren följer gärdeskanten på sin väg mot skogsbrynet i den tidiga gryningstimmen. Ljuset är mycket svagt och jag provar mig fram med dubbelexponeringar.

Lodjuret Love...

En serie bilder i svartvitt från det fina mötet med lodjuret Love. Bilderna är från mars månad, någonstans i Kolmårdsskogarna. Längtar till nästa gång jag får chans till nya lodjursbilder, om någonsin...

Tallbacken...

En bild från promenaden när vi utforskade Tallbacken tillsammans.

Lodjur i kvadrat...

Bjuder på två svartvita bilder till från lodjursmötet tidigare i mars.

Dovhjortar i marsskymningen...

En grupp dovhjortar passerar över fältet i den blå timmen.

Jag ser dig...

Fantastiskt att få möta lodjurets blick ute i Kolmårdsskogen.

Hasseln hänger i ekbackarna...

I mars präglar hasselns ljusa hängen vyerna vid de vackra ekbackarna.

Lodjur i Kolmårdsskogen...

Helt plötsligt var det bara där, lodjuret. Detta djur som jag aldrig fått se i det vilda, ofta betraktat som de djupa skogarnas skygga vilt. Så otroligt oväntat och häftigt att få uppleva! Stirrandes mig rakt i ögonen... Jag har fortfarande svårt att förstå att det hände...

Vårtecknen flyger in...

En grupp med kanadagäss flyger in mot fälten för att beta.

Vilse i Gammelskogen...

Stapplar runt i skogen i skymningen och varelserna tar form.

Makalös morgontur...

Det känns av flera anledningar riktigt roligt att få skriva det här inlägget. De här raderna innebär att jag nu skriver inlägg nummer 1500 här i bloggen (tidigare jubileum 500 och 1000), vilket jag uppmärksammar med att visa fem djurbilder från en makalös morgontur i Kolmårdsskogen nu i helgen.

Morgonens första djurmöte var en grupp kronhjortar som stod på ett litet hygge. Dessa stora och ståtliga hjortdjur som är något av en karaktärsart för Kolmårdsskogarna. Trots att de placerat sig relativt nära vägen hade jag tur, de annars så skygga hjortarna stod kvar när jag tog stöd med kameran mot bilen för att fotografera i det svaga gryningsljuset.

Nästa stopp på min väg genom skogen blev ett par sångsvanar som stannat för att rasta på en isbelagd sjö. Ett fint vårtecken i vildmarken och ett tacksamt par att fotografera. Svanarna sjöng ut sina vårkänslor och flaxade imponerande med de väldiga vingarna. Jag sökte en låg vinkel för att få med den mörka skogen bakom svanarna och väntade ut dem för att få fotografera de vingrörelser jag sökte.

Efter en välbehövlig kopp kaffe gick jag ned i en liten bäckravin, för att se om strömstaren var på plats. Det var den såklart. På en liten rot i de lugnare delarna av strömmen satt den och guppade upp och ned, så som bara en strömstare kan göra. Den såg mig inte då jag hade en gran oss emellan och jag kunde fotografera i lugn och ro.

Efter besöket hos strömstaren började tröttheten komma krypande. Jag bestämde mig därför för att vända tillbaka hem. Jag hade dock inte hunnit långt på den lilla skogsvägen innan jag fick göra halt på nytt. Mitt på den vitpudrade vägen stod två tjädertuppar och gjorde upp om reviret. Det var lite svårt att fotografera från bilen på vägen, men jag fick en bild med mig som ett fint minne.

Inte långt efter att jag passerat tjädrarna, som försvunnit djupare in i skogen, gjorde jag halt vid en vägkorsning. Klockan hade blivit mycket, jag tömde kaffetermosen och kontrollerade mobiltelefonen. I ögonvrån ser jag då en rörelse. Jag tittar upp och något tiotal meter från bilen går det djur som blir mitt sista möte för morgonen. Ett djur som jag bara kunnat drömma om att få se, än mindre fotografera. Jag kunde inte tro att det var sant... men det var det!

En tall för natten...

I skymningen fann tjädertuppen en tall som gav skydd inför natten. Där kunde han också äta, putsa sig och klia sig bakom örat...