Fotoåret 2020 var ugglornas år...

Så har fotoåret 2020 tagit slut, ett år som präglats så mycket av pandemi och annat elände i världen, men där fotointresset och äventyren i hemmamarkerna lyckligtvis kunnat pågå som vanligt. När jag tittar igenom årets bilder slår det mig att ännu ett fantastiskt fotoår är till ända. Det har som vanligt blivit många nya bilder från olika djurmöten, en uppsjö nya landskapsbilder, nya bilder med blommor, insekter, träd och mycket annat.

Ett återkommande tema under året som varit är ugglorna, där året både inleddes och avslutades med hökuggla, först i andra delar av landskapet och nu senast i hemmaskogarna i Kolmården. Däremellan flera möten med många andra ugglor såsom lappuggla, sparvuggla, jorduggla, berguv, hornuggla, kattuggla samt mitt första möte med häftiga pärlugglan! Avslutar därför fotoåret här i bloggen med att bjuda på bilder från alla dessa ugglemöten. Gott Nytt Fotoår!

Makalös morgontur...

Det känns av flera anledningar riktigt roligt att få skriva det här inlägget. De här raderna innebär att jag nu skriver inlägg nummer 1500 här i bloggen (tidigare jubileum 500 och 1000), vilket jag uppmärksammar med att visa fem djurbilder från en makalös morgontur i Kolmårdsskogen nu i helgen.

Morgonens första djurmöte var en grupp kronhjortar som stod på ett litet hygge. Dessa stora och ståtliga hjortdjur som är något av en karaktärsart för Kolmårdsskogarna. Trots att de placerat sig relativt nära vägen hade jag tur, de annars så skygga hjortarna stod kvar när jag tog stöd med kameran mot bilen för att fotografera i det svaga gryningsljuset.

Nästa stopp på min väg genom skogen blev ett par sångsvanar som stannat för att rasta på en isbelagd sjö. Ett fint vårtecken i vildmarken och ett tacksamt par att fotografera. Svanarna sjöng ut sina vårkänslor och flaxade imponerande med de väldiga vingarna. Jag sökte en låg vinkel för att få med den mörka skogen bakom svanarna och väntade ut dem för att få fotografera de vingrörelser jag sökte.

Efter en välbehövlig kopp kaffe gick jag ned i en liten bäckravin, för att se om strömstaren var på plats. Det var den såklart. På en liten rot i de lugnare delarna av strömmen satt den och guppade upp och ned, så som bara en strömstare kan göra. Den såg mig inte då jag hade en gran oss emellan och jag kunde fotografera i lugn och ro.

Efter besöket hos strömstaren började tröttheten komma krypande. Jag bestämde mig därför för att vända tillbaka hem. Jag hade dock inte hunnit långt på den lilla skogsvägen innan jag fick göra halt på nytt. Mitt på den vitpudrade vägen stod två tjädertuppar och gjorde upp om reviret. Det var lite svårt att fotografera från bilen på vägen, men jag fick en bild med mig som ett fint minne.

Inte långt efter att jag passerat tjädrarna, som försvunnit djupare in i skogen, gjorde jag halt vid en vägkorsning. Klockan hade blivit mycket, jag tömde kaffetermosen och kontrollerade mobiltelefonen. I ögonvrån ser jag då en rörelse. Jag tittar upp och något tiotal meter från bilen går det djur som blir mitt sista möte för morgonen. Ett djur som jag bara kunnat drömma om att få se, än mindre fotografera. Jag kunde inte tro att det var sant... men det var det!

Nio djurmöten från tre månader...

Med april månads ankomst läggs ännu ett kvartal till handlingarna, och jag ser tillbaka på ännu en fin vårvinter i hemtrakterna kring Norrköping, på äventyr ute i Kolmårdsskogen och på Kvillingeslätten. I april, med de längre dagarnas möjligheter, blir det ännu lättare för mig att vara aktiv fotograf, utöver på helgerna. Men även den mörkare vårvintern har bjudit på många möjligheter till nya bilder, inte minst i termer av djurmöten. Därför tänkte jag visa fler nya djurbilder från det kvartal som varit, och som inte har visats tidigare i bloggen.

Den första bilden med kattugglan i eken är från Norrköping. Den andra bilden med jagande ormvråk är från Norsholm. Den tredje bilden med festande fasanhöna är från Kvillingeslätten. Den fjärde bilden med den hamrande tretåige hackspetten är från Kolmårdsskogen. Den femte bilden med den jagande blå kärrhöken är från Norrköping. Den sjätte bilden med den nyfikna sångsvanen, den sjunde bilden med den roliga sparvugglan och den åttonde bilden med den lilla älgtjuren är från Kolmårdsskogen. Den nionde och sista bilden, med rådjuret i skymningen, är från Norrköping. Samtliga bilder är från januari, februari och mars 2018.

Nya stigar i bildskapandet...

Idag avslutar jag serien med landskapsbilder från Kolmårdsskogen med ett tredje inlägg, där jag visar tolv bilder från några olika platser som jag besökt under augusti månad. Även den här gången är samtliga bilder tagna med pinhole. Med dessa tre inlägg publicerade kan jag konstatera att avsaknaden av inställningsmöjligheter med pinhole inte alls verkat begränsande, utan snarare fått mig att upptäcka stigar i mitt personliga bildskapande som jag tidigare inte trampat.

Jag kommer definitivt att fortsätta utforska Kolmårdsskogen genom den här tekniken, och förhoppningsvis även återupptäcka Kvillingeslätten och Sankt Anna skärgård på samma sätt. Slutligen vill jag i det sista inlägget i serien rikta ett tack till den som fick mig att prova på pinhole.

Återupptäckt skogslandskap...

Idag fortsätter jag med del två av tre i serien med skogslandskap med pinhole från Kolmårdsskogen. Även dessa sjutton bilder är från augusti månad, här en härlig eftermiddagstur med solsken som föll in bland den mörka skogens skuggiga landskap.

Jag försökte arbeta aktivt med ljus och mörker i bilderna, samt den intressanta motljuseffekt som pinhole ibland tycks kunna ge i form av överstrålning. En väldigt befriande känsla, att vandra runt i skogen och låta sig förföras, att återupptäcka landskapet med kameran... kanske syns också något av den känslan i bilderna?!