fredag, april 29, 2016

Att vara nöjd

Den senaste tiden har jag grubblat en del på mitt bildskapande, efter en diskussion som jag hade med en av mina (foto)vänner. Jag har svårt för att säga att jag är helt nöjd med mina bilder. Det finns alltid små eller stora saker som jag skulle vilja att jag gjort annorlunda i bildskapandet. Saker som jag upptäcker på plats efter fototillfället, eller i efterhand i lugn och ro. Jag kan vara ganska nöjd, när jag kommit hem efter en fin fotorunda. Men väldigt ofta finns en bakgrund som jag skulle gjort mer spännande, ett strå som tyvärr hamnat i vägen eller ett djur som jag placerat på lite fel plats i bildytan.

Den här rastlösheten ser jag både positiva och negativa effekter av. Det positiva med det är att jag alltid vill försöka att göra nya och bättre bilder. Jag ges ett driv där jag hela tiden vill bli bättre och utvecklas, på att se bilder i min omgivning, på att utveckla ett simultant seende, att göra bilder som jag tycker ännu bättre om. Det negativa är att jag inte riktigt kan slappna av i de bilder jag just gjort, vilket kan kännas påfrestande i nuet, att aldrig få vila i "nöjdheten".

Jag vet inte riktigt varför jag har svårt att säga att jag är nöjd med mina bilder. Handlar det om självförtroende, att våga vara nöjd med det jag gör? Eller en tanke om att min utveckling kan stanna av om jag plötsligt skulle känna mig helt nöjd med mina bilder?! Vad skulle hända om ens bilder plötsligt en dag blev så bra att de knappt kunde bli bättre, skulle man då vilja göra nya? Det får vi aldrig svar på, för det kommer alltid att finnas saker att förbättra och utveckla i bildskapandet.

Det är lätt att se att jag har förändrats och utvecklats i mitt bildskapande om man tittar på mina tidiga bilder här i bloggen, och jämför dem med de senaste inläggens bilder. Alla bilder på bloggen är mina egna, men jag tänkte annorlunda som fotograf 2014. Ändå har jag i mångt och mycket samma smak idag när det gäller bilder, som jag hade när jag började med min blogg. Kanske kommer jag i framtiden att känna en större grad av nöjdhet med de bilder som jag då gör? Eller kommer det att fortsätta som idag? Känner jag mig själv rätt så kommer jag att flytta och höja ribban och kräva mer av mig själv... bilder som ska bli precis så som jag då vill att de ska vara. Mina drömmars bilder...
"Which of my photographs is my favorite? The one I’m going to take tomorrow."

– Imogen Cunningham

16 kommentarer:

  1. Visst vill man hela tiden bli bättre och helst också nyskapande,men jag känner att det lätt kan bli en stressfaktor och det är något jag absolut inte vill när det är ute i naturen man ska varva ner och hämta kraft,i.a.f för min del.Sedan är det ju skönt att veta att den bästa bilden inte är tagen än...den har man ju hela tiden som en morot.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis Janne! Det är en balans det där, mellan att få slappna av i naturen och att göra bilder som man tycker om. För vissa kommer det här helt naturligt, andra får arbeta lite med sitt förhållningssätt. Tack så mycket för att du delar dina funderingar! :)

      Radera
  2. Tänkvärda ord och en fundering som jag tror många har haft eller i varje fall liknande funderingar. Utvecklingen går oftast framåt med tiden, vissa perioder är tyngre än andra, men efter en tyngre period brukar man komma vidare och har oftast tagit sitt fotograferande till en ny nivå.

    En viktig sak att göra under de tyngre perioderna är att ta in och lyssna på alla positiva kommentarer och omdömen man får. Så man får kraft att jobba vidare med sitt bildskapande.

    Du är en jätteduktigt fotograf som inspirerar mig (och säkerligen andra) att utveckla mitt fotograferande. Det har jag sagt flera gånger tidigare.

    Man kommer alltid att höja ribban, det är det som tar oss vidare.

    Ha en riktigt bra Valborg.
    /Erik

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har du rätt i Erik, det är bra att hämta kraft i de positiva kommentarer och omdömen som man får. Men egentligen så fotograferar de flesta amatörer för sin egen skull, och då är det ju ingen uppdragsgivare som ska bli nöjd, utan det är man själv som ska känna att man kommer vidare, utvecklas, lyckas.

      Att kunna inspirera andra är ett väldigt fint omdöme, det är dessutom ömsesidigt ska du veta. Jag hoppas att vi fortsatt ska kunna sporra varandra till fler och ännu bättre bilder! :)

      Önskar en riktigt skön Valborg tillbaka!

      Radera
  3. Intressant fundering. Precis som du skriver så har man som amatörfotograf ingen uppdragsgivare, utan man blir man själv måttstock på vad som duger och vad som inte gör det, vad som man ska bygga vidare på och vad som är ett utvecklingsområde. Både frustrerande och skönt...

    Ibland kan jag tycka att man hamnar lite i den där "vemödalen" när man plåtar. Sedan ska man väl ha i minnet att när man tittar på andras bilder så har även de börjat någonstans och de har gjort ett urval. Allt de har gjort var rimligen inte bra från början o.s.v.

    Man kan också fundera på varför man fotar. Ibland är det roligt att bara fota, kan jag tycka, även om det såklart än roligare när man känner att någonting sitter och lite nedslående när man inte får den känslan. Svårt att komma ifrån om man vill utvecklas...

    Precis som du skriver ser man en förändring av dina bilder över tid och jag tycker du har utvecklats väldigt mycket på ett bra sätt. Ditt bildspråk är mer utvecklat och har fler nyanser. Tycker ofta att bilderna är både fina och lite underfundiga, inte minst bilden på geten är ett exempel på det.

    Blir ofta inspirerad av dina bilder. Så kämpa på - trevlig valborg!

    Vänliga hälsningar
    Hannes

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo... Det förhållningssätt som du beskriver, det kan man ju också ha som professionell, men det vanliga är väl att man får ett tydligt direktiv. Så var det när jag provade på fotografyrket på tidning, och det var inte särskilt roligt.

      Visst är det bästa att sluta grubbla och bara fortsätta fotografera. Det är i alla fall det bästa för mig tror jag. Men jag behövde skriva ned dessa rader ändå... :)

      Det du skriver om syfte, det har jag beskrivt kort under "Om bloggen", men det rör ju främst varför bloggen som sådan finns, och inte den kanske större frågan, varför man fotograferar.

      Blir glad av att läsa att du ser en utveckling och att jag kunnat inspirera. Tack så väldigt mycket Hannes! :)

      Radera
  4. Nja, sluta tänka var det nog ingen uppmaning till, mer som att man måste misslyckas lite ibland för att kunna utvecklas och lyckas. Den formativa processen och det där... ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänka är bra, grubbla inte lika bra! Att våga misslyckas är jätteviktigt, där är vi eniga :)

      Radera
  5. Jag skrev en artikel i ämnet för många år sen och det är ett ämne som aldrig slutar vara intressant. Du är inte ensam om att tänka så här, jag har själv varit där och är där än idag. Inte att jag inte utvecklats, men att tankarna finns där fortfarande efter så många års fotograferande. Det är ju dessa tankar som för dig vidare i din utveckling, det är dessa funderingar eller grubblerier som gör att du fortsätter att fotografera. Det finns många som börjar fotografera, sen börjar dom tänka och det är också då en del slutar fotografera, just för att dom känner och tänker som dom gör, men det är ju inte det som är tanken. Tanken är att se utvecklingen, att fortsätta utvecklas. Jag undrar om jag ska se var jag har min artikel...

    En bra post och bilderna passar ju verkligen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tror du som du Malin, att det är dessa tankar som kan föra mig vidare, framåt i utvecklingen. Det vore intressant att läsa din artikel. Tack så mycket för din kommentar! Det var roligt att du tyckte om den och bilderna :)

      Radera
  6. Jag hittade det här citatet, som jag tyckte var fint.

    "Don't worry about your originality. You couldn't get rid of it even if you wanted to."
    ― Robert Henri

    SvaraRadera
  7. Det citatet säger egentligen allt. Det är precis så det är och ska vara.

    Och återigen, att tänka och grubbla är bra - men det bästa är att göra det efteråt. Inte innan och före, utan efter och att se det som en utmaning. Bara man ser till att man inte fastnar och slutar fotografera, då är man fel ute. När man fotograferar så är det att "se" och "känna" som är det viktiga - inte "tänka". Åtminstone inte så att det begränsar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan tänka mig att man blockeras om man börjar tänka för mycket när man ska igång och fotografera, så det verkar helt rätt att göra detta mellan fotograferingstillfällena istället, och fokusera på att se och känna när man gör bilderna som du skriver. Tack Malin!

      Radera
  8. *inte innan (före) och under. Blev lite fel i förra kommentaren.

    SvaraRadera
  9. Förstår dina tankar och grubblerier, och det är sunt för dig som bildskapare - det är ur det som vägen vidare börjar skapas. Tålamod, bara... :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tror jag du har rätt i Terje, att detta är ett steg på vägen framåt. Ska försöka ha lite tålamod... :) Tack!

      Radera