tisdag, maj 16, 2017

Besöket på bilkyrkogården

I helgen som var tog Mårten mig med till en liten kyrkogård för bilvrak som uppenbarat sig strax utanför staden. Alldeles invid gränsen till Kolmårdsskogen står två gamla Mercedes-bilar och en liten Fiat uppställda. Likt mina besök vid ödehus så fylldes jag en egendomlig känsla under besöket. Något om hur tidens gång blir påtaglig genom bilarnas förfall och alla frågor som väcks i och med detta. Vad har bilarna varit med om? Varför står de uppställda här? Är det slutet på resan? Tänk om bilarna kunnat tala...

Tack för att du visade mig den lilla bilkyrkogården, Mårten!

4 kommentarer:

Malin sa...

Bilder av motiv som dessa gör att man omedelbart känner ett vemod. Jag dras alltid till det som har ett vemod i sig - tror att det har att göra med att jag själv har det i mig.

Du har verkligen fått fram mycket ur den lilla bilkyrkogården. Många vinklar/kompositioner. Men fr a har du fått fram känslan, melankolin ligger liksom som ett filter i samtliga bilder.

"Likt mina besök vid ödehus så fylldes jag en egendomlig känsla under besöket" - en egendomlig känsla ja... Som jag uttryckte det tidigare; det finns en sällsam känsla i dina bilder och dessa är inget undantag. Absoluta favoritbilden är den sista.

Gustav Rappestad sa...

Jag håller med. Vemodet, och någon slags skönhet mitt i allt, finns där bland dessa motiv. Någonting både tragiskt och mänskligt.

Glädjande att du tycker såväl kompositioner som känsla sitter där de ska. Roligt att du tycker om självporträttet!

Stort tack för den såväl långa som fina kommentaren Malin, den värmer! :)

Terje sa...

Visst är det spännande bildmotiv; att arbeta med sådana bilvrak. Fastnar synnerligen mycket för första bilden - en kanonbild! :)

Gustav Rappestad sa...

Verkligen! Lite svårt att veta var man skulle börja, som det kan vara första gången. Vad roligt att du tyckte så bra om den första bilden. Tack för kommentaren Terje! :D