De senaste veckorna har präglats av gråmulet väder och regn. Nu till Luciahelgen fick vi glädjande nog ett par soliga dagar. Den molnfria himlen gjorde det möjligt att prova på stjärnfotografering. Redan klockan fem var det beckmörkt ute i skogen, och jag kom att tänka på några fraser ur Staffansvisan.
"Ingen dager synes än,
Stjärnorna på himmelen de blänka"
– Staffansvisan
Långt ut i Kolmårdsskogens djup, bland de väldiga siluetterna av gran och fur, gjorde jag mina första bilder av stjärnhimlen. Det blev mycket fokus på de tekniska detaljerna, som det ofta blir när man testar någonting för första gången. Mot slutet av fotograferingen släppte det lite, och jag vågade mig på ett självporträtt.
4 kommentarer:
Fantastiskt! Tänk så vackert det är när det är så här stjärnklart. Självporträttet gillar jag extra mycket. Den lilla människan och himlavalvet.
Ja, det var fantastiskt att stå i den mörka skogen och blicka upp i stjärnhimlen. Tack så mycket Malin! :)
Så fint det blev! Hade inte sett dem när vi pratades vid, men de blev spännande - särskilt självporträttet.
Roligt att höra att du tycker det, och då särskilt självporträttet. Tack så mycket Hannes! :)
Skicka en kommentar