Det var svårt att glömma
det första mötet med grävlingen tidigare under mars, så naturligtvis behövde jag återvända till platsen där grävlingen bor. Tillsammans med Mårten besökte jag platsen en gång till. Jag provade mig då på en dubbelexponering i kameran, som jag visar här ovan. Se också Mårtens fina
bilder, särskilt den fjärde i inlägget, helt underbar!
Jag gjorde sedan ytterligare ett besök några dagar senare, med bilder med mer miljö i tankarna. En bild från detta tillfälle visar jag här nedanför, även den en dubbelexponering. Vid båda dessa tillfällen fylldes jag återigen av en märklig känsla, som vid mitt första besök. När grävlingen kommer fram i skymningen, som på beställning, känns allt så overkligt. Men samtidigt är själva grävlingens uppsyn så naturlig och självklar, vilket har att göra med hur väl den passar in på platsen. Det känns urtida, närmast heligt.
