Ekorren tittar fram mellan stammarna, så näpen att man nästan får hålla andan. Det är något särskilt med det där prasslet i barken och bland torra löv och grenar, när man anar att den är på väg. Plötsligt sitter den där, lika nyfiken som vaksam. Sådana möten gör en orimligt glad...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar