tisdag, juni 20, 2017

Tre år senare...

Vad är det som gör att det med vissa så enkelt går att ta upp tråden igen? Vänner man sedan länge tappat den regelbundna kontakten med, där år lagts till år sedan man senast hörts vid. Trots dåliga samveten och nyfikenhet, uteblivna telefonsamtal...

När jag talade med en vän för en tid sedan kom vi in på mitt fotobloggande. Det slog mig då att jag bloggat här sedan juli 2014. Det känns nästan som om det lika gärna kunnat vara igår som jag började den här resan!

Jag fortsätter, nu i juni tre år senare, utan att reflektera särskilt mycket om fotograferandet, vad det tjänar för syften eller vad jag kunnat göra istället. Jag har sedan starten för snart tre år såklart lärt mig en del om bildskapande, men ju mer jag håller på desto mer upptäcker jag ju också hur mycket som återstår att lära sig, och så den där längtan att komma ut ännu en gång... det är väl så som det ska vara?!

Efter flytten från Skåne, tillbaka till barndomens djupa Kolmårdsskog, vida Kvillingeslätt och oskuldsfulla Sankt Anna tändes bildskapandeivern till liv. Att få uppleva och att få utlopp för en kreativitet, som jag kanske alltid burit inom mig, det har jag upplevt som nödvändigt. Det skapande som jag tidigare ventilerat genom musiken, sker nu främst genom mitt fotograferande. Jag har inte tröttnat, ju mer jag tillåter mig att hålla på, desto roligare blir det. Så jag fortsätter...

Blir det tre år till?

Bjuder på sju stycken bilder här i inlägget, samtliga från våren och försommaren nu i år. Den första bilden med tornseglaren är från Norrköping. Den andra bilden med bilvraket är från Kolmårdsskogens rand. Den tredje och fjärde bilden med älgkon samt den femte bilden med ljungpiparna är alla från Norrköping. Den sjätte bilden med svarthakedoppingen är från Vikboladet utanför Norrköping. Den sjunde och sista bilden med månlandskapet är också den från Norrköping.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Viktigast är att bloggen ger dig något bra. För egen del gillar jag om du fortsätter. Du visar oss så många fina bilder.
Kram från Pappa
Som för övrigt gillar att du kom hem till rötterna igen.

Gustav Rappestad sa...

Absolut, för min egen skull. Tack så mycket! :)

Malin sa...

Jag hoppas och tror på många år till...

Du har utvecklats väldigt fort i ditt fotograferande, det har varit och är intressant att följa utvecklingen.

Som vanligt så visar du bara bra bilder... har du inga dåliga? ;) Och som vanligt finns det mer under ytan i dina bilder också, det finns mycket att se och upptäcka (och tyda/tolka). Gillar den "röda tråden" i den här serien av bilder... du vet nog vad jag syftar på?

Bra jobbat (säger jag lite så där klyschigt)!

Gustav Rappestad sa...

Tack så mycket Malin! Nu blir jag nästan generad, men som jag skrev så tycks det finnas allt mer att upptäcka och lära sig. Det är roligt!

Väldigt glad att du hittade en röd tråd. Ja, nog tror jag mig veta... ;)

Tack igen!

Terje sa...

Tre år till ska du väl klara av, tycker jag! Särskilt när man ser vad som skett under de första tre åren...

Det är märkligt det med vänner och bekanta. Själv får jag fortfarande med jämna mellanrum frågor om vad jag håller på med nu för tiden. Om jag fortfarande fotograferar... Och detta från andra fotografer som sägs följa med på vad som sker.

Ser fram emot kommande tre åren; men du får gärna fortsätta ännu längre.

Har ett konkret förslag: Varför inte hålla på resten av livet? ;)

Gustav Rappestad sa...

Ännu en fin kommentar, som värmer. Haha! Ett kittlande förslag du presenterar. Jag har sällan varit den tvärsäkre, så jag tar nog ett par år i taget, men varför inte? Varmt och stort tack för kommentaren Terje! :)